Har länge undrat hur det blev såhär. Kan knappast skylla på min uppväxt, kan definitivt inte skylla på min umgängeskrets eller traumatiska händelser i sig. Jag har alltid legat långt ut åt vänster på den politiska kartan och anser att den "jämställdhet" som vi så gärna skryter om i det här landet i själva verket är ett hån mot det kvinnliga könet.
Så hur kommer det sig att jag de senaste åren har ägnat mig åt att manipulera (mestadels) kvinnor för att få bekräftelse både känslomässigt och sexuellt? Jag är en notorisk lögnare och skitstövel. Jag har aldrig under mina 28 år haft ett monogamt förhållande, Alltid varit otrogen minst en gång. I början var det svårt. Ångesten kom som en spark i ansiktet första gången och jag blev grymt deprimerad. Min dåvarande flickvän fick naturligtvis inte veta nånting. Har inte tillräckligt med ryggrad för att erkänna något sånt. Inte något snedsteg alls förresten. Har alltid kunnnat blåljuga mig fri. Ta mig fan alltid!
Numera är det som en sjuk sport. Jag utmanar mig själv. Hur många kvinnors intresse kan jag fånga på en dag? Menande blickar på bussen, på stan, i affären, flörtande med butiksbiträden. Kvinnor mellan 18-55 är oftast mina mål. Resultaten kommer att publiceras här. Inte dagligen, men kanske varannan.
Trots mitt sjuka beteende är jag en förhållandekille. Har i princip alltid haft ett förhållande med någon, och mina flickvänner har alltid tyckt att jag har varit den perfekta pojkvännen. Ställer alltid upp, diskar, städar, tvättar, lagar mat, snickrar, målar, tapetserar bla bla bla och alltid med ett stort leende och entusiasm. Jag köper presenter och överraskar ofta. Men så fort jag får tid över för mig själv kastar jag mig över en av mina telefoner och hör av mig till någon av mina älskarinnor. (för nuvarande 2) Är jag ute på krogen eller på fest så flörtar jag frenetiskt, och dom flesta gånger slutar det med åtminstone hångel. Det har till och med hänt när flickvännen är med bakom hennes rygg.
Just nu befinner jag mig i ett fantastiskt förhållande. Jag har en mycket vacker flickvän, som inte är manipulativ för 5 öre. Vi bråkar i princip aldrig, men vårat förhållande blir ändå aldrig tråkigt, eller slentrianmässigt.
Klockan är nu 12.16 den 30 juni 2011. Om några timmar slutar min ena älskarinna jobbet. Då ska jag naturligtvis dit. Min flickvän jobbar nu och tror att jag ska jobba ikväll.
Jag kommer aldrig att försöka rättfärdiga mina handlingar. Har försökt med psykologer och terapeuter för att försöka förstå mitt beteende, inget har hjälp, så detta är ren självterapi. Hur mycket bekräftelse kommer jag behöva innan jag kan lämna det här bakom mig?
